Clostridioides difficile

Clostridioides difficile (f.d Clostridium difficile, namnbyte 2016) är en sporbildande bakterie som kan förekomma i tarmfloran hos både friska vuxna och barn.

I samband med antibiotikabehandling så riskerar man att undertrycka den normala tarmfloran, för att då istället ”bana väg” för andra bakterier som då koloniserar tarmen. Hos nyligen antibiotikabehandling individer har 10 – 25 % en kolonisering av Clostridioides difficile i tarmen.

En infektion av Clostridioides difficile kan utlösas av både peroral (via munnen) och intravenös (i blodet) antibiotikabehandling.

Risk för smittspridning

Clostridioides difficile bildar sporer, som utsöndras via avföringen. Vid misstänkt eller konstaterad smitta ska därför den sjuke isoleras med tillgång till egen toalett. Stora utbrott av bakterien riskerar att ske i vårdmiljöer, och kan då ge stora konsekvenser.

Sporerna är mycket resistenta mot både upphettning och desinfektionsmedel, och kan överleva i flera år i vissa miljöer.

Infomeds video om Clostridioides difficile

Vårdhygien

Med tanke på smittsamheten är det mycket viktigt med god vårdhygien. Isolering av den sjuke, samt mekanisk rengöring av sjukrummet är viktigt. Vårdpersonal ska beakta vårdhygieniska riktlinjer och bl.a använda skyddsrock och handskar när man tar hand om individen som är sjuk.

Symtom

De flesta som drabbas får endast lindriga diarréer. Men vissa får svårare symtom i form av blodiga diarréer, buksmärtor, feber då tjocktarmen (kolon) befinner sig i en inflammatorisk process (kolit).

De individer som är äldre, sjuka och drabbas av en svår infektion har en hög dödlighet (20 %).

Behandling

Oftast räcker det med att sätta ut antibiotikan som har utlöst infektionen, samt att säkerställa att den drabbade får i sig tillräckligt med vätska. I svårare fall behövs sjukhusinläggning och eventuellt behandling med metronidazol eller vankomycin.

Behandlingen är oftast effektiv, men det är inte ovanligt med recidiv (återkommande infektion) 1 till 4 veckor efter avslutad behandling.

Det förekommer även transplantation av avföring. Vid denna procedur får den sjuke ta emot avföring från en frisk person. Behandlingen syftar till att återställa den normala tarmfloran.

Källor / Läs mer 

Infektionsmedicin, femte upplagan, Säve förlag (Sten Iwarson (Red.)). 

https://www.healio.com/news/infectious-disease/20190301/clostridioides-difficile-whats-in-a-name

https://www.thelancet.com/journals/laninf/article/PIIS1473-3099(19)30177-X/fulltext

https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/smittsamma-sjukdomar/clostridium-difficileinfektion/

https://www.vardhandboken.se/vardhygien-infektioner-och-smittspridning/infektioner-och-smittspridning/infektioner-i-magtarmkanalen/clostridium-difficile/

https://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=223

https://www.scientificamerican.com/article/strange-but-true-humans-carry-more-bacterial-cells-than-human-ones/

https://www.bbc.com/news/health-43674270

Erysipelas

Erysipelas = hudinfektion, ofta orsakad av att bakterier (oftast streptokocker) tränger in i skadad hudbarriär.

Symtom och kliniska fynd:
Oftast tydligt avgränsat område där man finner infektionstecken (svullnad, ömhet, rodnad, värmeökat), inte sällan i anslutning till ett sår, eksem.
Pat. blir ofta allmänpåverkad med feber och frossa, kan även förekomma illamående och kräkningar.

Venös insufficiens, eksem, bensår, lymfödem, hög ålder, nedsatt immunförsvar är några faktorer som ger en ökad risk att drabbas av erysipelas.

Utredning och differentialdiagnoser:
Erysipelas har ofta typisk symtombild och diagnos kan då lätt ställas. Kan krävas flebografi eller ultraljud för att utesluta DVT. Vid misstanke om nekrotiserande fasciit görs MRI.

Behandling:
Antibiotika mot infektion. Behandla bakomliggande riskfaktorer såsom ödematösa ben med kompression/högläge. Vid sår -> minska risken för recidiv genom att hjälpa sårläkning.