Youtube - Infomed

Nervcellen (neuron)

Människans hjärna väger 1,5 kg består av ungefär 100 miljarder nervceller. De kan se ut på olika sätt, beroende på dess funktion och lokalisation, men de har mycket gemensamt.

De allra flesta nervceller, som också kallas för neuron, består av följande:

  • Cellkropp (soma)
  • Cellkärna
  • Dendriter
  • Axon (som ibland omges av myelin)

Se Infomeds video om nervcellens anatomi och funktion:

Cellkropp (soma) och cellkärna

Nervens cellkropp (soma betyder kropp), är cellens centrala parti och innehåller cellkärnan. Här regleras ämnesomsättningen och proteintillverkningen. Dendriterna utgår från cellkroppen.

Dendriter

Dendriter är utskott från nervcellskroppen och kan variera i antal (0 – 20). Dendriterna har till uppgift att ta emot information från dess omgivning. Informationen, som är biokemisk, kan sedan leda till en stimulering eller inhibering.

Axon

Axonet, som också kallas ”nervtråd”, för nervimpulsen vidare till en mottagarcell. En axon kan vara väldigt lång, upp emot 1 meter (från ryggmärg till muskler). Axoner är specialiserade på att överföra signaler över långa sträckor, på kort tid. För att nervimpulser ska ske mycket fort, är en del axoner omgivna av s.k myelinhölje.

Myelin

Myelin, som omger ett axon, är en isolerande skida som gör att axonet kan fortleda nervimpulsen snabbare. Mellan myelinskidorna finns små mellanrum. Dessa mellanrum kallas för Ranviers nod. Dessa mellanrum medför att nervimpulsen ”hoppar” från nod till nod. Ett myeliniserat axon kan skicka nervimpulser så fort som i 360 km / timmen.

Signalsubstanser / neurotransmittorer

Signalsubstanser är de kemiska budbärare som korsar mellanrummet mellan axon och dendrit. Det finns ett stort antal signalsubstanser, varav några är

  • Acetylkolin
  • Noradrenalin
  • Adrenalin
  • Dopamin
  • Glutamat
  • GABA (gamma-amino-buteric-acid, sv: gamma-amino-smörsyra)

Dessa signalsubstanser kan ha excitatorisk effekt, eller en inhiberande effekt. Det område mellan axon och dendrit, där signalsubstanserna färdas, kallas för den synaptiska klyftan.

Synaptisk klyfta

Är mellanrummet mellan axon och dendrit. När en nervsignal når axonterminalen frisläpps signalsubstanser från nervändslutet i s.k vesiklar (blåsor). Dessa frisläpps i den synaptiska klyftan för att sedan binda på receptorer på dendriten (eller ibland själva cellkroppen). När receptorer mottar signal, sker en reaktion i den mottagande cellen. Reaktionen kan vara excitatorisk eller inhibatorisk.

Nervceller som skickar information kallas för presynaptiskt neuron, och nervceller som tar emot information kallas för postsynaptiskt neuron.

Hypoglykemi

Ketotisk hypoglykemi

Ketotisk hypoglykemi är vanligast hos barn, i åldersgruppen 1,5 – 5 år. Episoder av hypoglykemi kommer inte sällan efter en längre fasta, t.ex ätit dåligt på kvällen, och barnet drabbas då av hypoglykemi på morgonen. Barnet ”växer ifrån” hypoglykemin vanligt i 8-9 års ålder, och tillståndet är mycket ovanligt hos äldre barn och vuxna. Idiopatisk (oförklarlig) ketotisk hypoglykemi är den vanligaste orsaken till hypoglykemi hos barn.

Med hypoglykemi menas ett blodsocker < 2,5 mmol/l

Den exakta orsaken till ketotisk hypoglykemi är oklar. Teorier är att det finns begränsad tillgång till hepatisk glykogen, tillsammans med minskad glukosproduktion. Möjligtvis även minskad användning av aminosyror.

Kroppens fysiologiska reaktion på lågt blodsocker (hypoglykemi)

Kroppens normala reaktion vid lågt blodsocker är en minskad produktion av hormonet insulin, samtidigt som kroppen frisläpper glukagon och adrenalin. Denna frisläppning startar glukogenolys och glukoneogenes i levern. I fettvävnad sker en s.k lipolys (nedbrytt av fett), och lipider bryts ner till triglycerider som i nästa nedbrytningsprocess bildar ketoner som en biprodukt. Ketoner är vid hypoglykemi en alternativ energikälla för kroppen.

Ketoners förekomst vid hypoglykemi tillhör kroppens normala reaktion, och mätning av ketoner görs i diagnostiskt syfte vid misstanke om ketotisk hypoglykemi.

Symtom på hypoglykemi:

  • Svaghet/trötthet
  • Svettningar
  • Skakningar
  • Hjärtklappning
  • Oro
  • Hunger
  • Irritation
  • Konfusion (förvirring)
  • Takykardi (puls > 100 slag per minut)
  • Medvetslöshet och kramper

Symtom som tyder på förekomst av ketoner

  • Ansträngd, tung andning
  • Illamående
  • Kräkning
    Illamående och kräkningar kan vara en effekt av glukagonets frisättning.

Att ställa diagnosen ketotisk hypoglykemi

  • Biokemiskt ses låga insulinnivåer. Normalt kortisol. Normalt tillväxthormon. Förhöjda nivåer av fria fettsyror och ketoner. Negativ respons på glukagonstimulering vid faste-test. Normala tyreoideanivåer.
  • Blodprover (bl.a. Insulin, GH, ACTH, syra-bas-balans) tas i samband med ”hypoglykemiskt anfall” för att påvisa/utesluta ev. metabola och endokrinologiska rubbningar.
  • Urinprov (urinsyror, ketoner), att påvisa ketoner är en viktig del av diagnostiken. När hypoglykemin verifierats vara ketotisk utreds orsakerna: hypofysinsufficiens, binjurebarkdsinsufficiens eller störningar i glukoneogenes eller glukogenolysen.
  • Låga värden av tyreoideahormon inger misstanke om hypofysinsufficiens
  • Om ketoner ej påvisats, bör misstankar väckas mot andra sjukdomar, bl.a betacellsadenom, som kan ge förhöjda nivåer av insulin.
  • Högt glukosbehov, och mätbara nivåer av S-Insulin vid hypoglykemi talar för hyperinsulinism

Behandliing

Undvika långa perioder mellan måltider. Protein och kolhydratrik kost. Eventuell remiss till dietist. Vid andra sjukdomar såsom vid feber eller magsjuka kan föräldrar behöva testa barnets urin för närvaro var ketoner, då detta föregår en hypoglykemi. Vid ketonuri har oftast vätska med högt kolhydratinnehåll god effekt. Eventuellt intravenös glukos.

Att ketotisk hypoglykemi går i spontan remission efter barnet blivit 8-9 år kan förklaras av ökning i muskelmassa i relation till hjärnstorlek. Detta resulterar i ett ökat endogent utbud av glukos, samt minskat glukosbehov per enhet kroppsmassa.

Källor / Läs mer:

Ketotic Hypoglycemia in Children: A Review (MD. AL-AMIN MRIDHA, ABDUL MATIN)

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5682370/

https://ijpeonline.biomedcentral.com/articles/10.1186/s13633-019-0066-9

https://www.nature.com/articles/s41598-020-58845-3

Blodtryck

Blodtryck

När blodet pumpas fram genom dina blodkärl, kommer det att utöva en kraft mot insidan av kärlväggarna. Det är denna kraft som kallas för blodtryck.

När man i vardagligt tal pratar om blodtryck, syftar vi på trycket i arteria brachialis (artären i överarmen). Men det är inte ovanligt att man mäter blodtrycket i andra artärer, såsom: (a. = artär).

  • a. carotis (halsen)
  • a. radialis (handleden)
  • a. femoralis (ljumsken)
  • a. dorsalis pedis (fotryggen)
  • a. tibialis posterior (insidan av foten)

Blodtrycket mäts i mmHg (millimeter kvicksilver) och anges i två värden. Ett övre värde, som kallas för systoliskt. Ett undre värde, som kallas för diastoliskt.

Ett blodtryck som har 120 mmHg i systoliskt värde, och 80 mmHg i diastoliskt värde, anges som 120/80.

Se Infomeds film om blodtryck

Systole

Systole, är den fas, när hjärtmuskeln kontraherar (drar ihop sig) och pressar ut blod ur kamrarna. När hjärtat kontraherar sig så pumpar den ut ungefär 70 ml blod när vi befinner oss i vila från vänster kammare, till kroppen via aortan. Mängden blod som pumpas ut kallas för slagvolym. Under ett hjärtslag så står systole för 1/4 av tiden.

Diastole

Diastole, är den fas när hjärtat återhämtar sig (vilofas). Denna fas kallas också för fyllnadsfasen, då kamrarna nu fylls med blod. Under ett hjärtslag så står diastole för 3/4 av tiden.

Lågt blodtryck (hypotoni)

Ett lågt blodtryck känner man ofta av själv, då man blir yr och svimfärdig. Även om det är obehagligt är ofta ofarligt.

Lågt blodtryck definieras oftast som blodtryck under 90/60 mmHg.

Högt blodtryck (hypertoni)

Till skillnad mot lågt blodtryck, ger ett högt blodtryck sällan några symtom, och är dessutom en riskfaktor för flera olika så kallade kardiovaskulära sjukdomar (hjärtinfarkt, stroke). Hypertoni kan även skada dina njurar.

Hypertoni definieras som systoliskt värde över 140 mmHg, eller diastoliskt värde över 90 mmHg.

Ett högt blodtryck kommer att nöta på blodkärlens innerväggar, med en risk att s.k ”plack” uppstår. Detta plack kan inflammeras och även spricka, och då kan en blodpropp bildas inuti blodkärlet. En blodpropp i hjärtat ger hjärtinfarkt. En blodpropp i hjärnan, ger en stroke.

Högt blodtryck kallas också för ”the silent killer”, då symtomen oftast är vaga eller obefintliga. En fjärdedel av Sveriges befolkning beräknas ha hypertoni.

Underliggande sjukdomar påverkar målvärde

Om man har underliggande sjukdomar såsom hjärtbesvär, njursjukdom eller diabetes vill att man att blodtrycket oftast ska ligga närmare 120/70 mmHg.

Hjärtminutvolym (cardiac output)

Ibland vill man mäta hjärtats funktion genom att beräkna den så kallade hjärtminutvolymen. Då multiplicerar man slagvolym (mängden blod som pumpas ut från vänster kammare vid ett hjärtslag) och hjärtfrekvens.

  • Hjärtminutvolym = slagvolym * hjärtfrekvens

Exempel: 75 ml blod pumpas ut från hjärtat vid varje hjärtslag. Hjärtfrekvensen under 1 minut är 70 slag.

75 * 70 = 5250 ml (= 5,25 L)

Hjärtminutvolym anges i liter, och är alltså i detta fallet 5,25 liter per minut.

Relaterade artiklar på Infomed.se

Källor / Läs mer

https://www.eatsmartmovemorenc.com/wp-content/uploads/2020/03/CCCPH_FactSheet_HighBloodPressure-0320pdf.pdf

https://academic.oup.com/eurheartj/article/39/24/2233/5035212

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6698244/

https://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=2386

https://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=127

https://www.1177.se/sjukdomar–besvar/hjarta-och-blodkarl/blodtryck/lagt-blodtryck/

diabetes insipidus

Diabetes Insipidus

Diabetes insipidus är en ovanlig endokrinologisk sjukdom och orsakas av en störning i antingen centrala nervsystemet (central diabetes insipidus), eller i njurarna (nefrogren diabetes insipidus). Oavsett bakomliggande orsak så ger sjukdomen onormalt ökade urinmängder, mellan 3 och 20 liter per dygn.

I hypotalamus, i hjärnan, produceras antidiuretiskt hormon (ADH), som också kallas vasopressin. När hypotalamus får signaler från kroppen om att vätskemängden är låg, kommer den via hypofysen insöndra antidiuretiskt hormon i blodet.

Infomeds video om diabetes insipidus

Antidiuretiskt hormon (ADH)

Det antidiuretiska hormonet, som också kallas vasopressin, binder på flera receptorer i kroppen. V1- och V2-receptorerna är de vanligaste.

  • V1-receptorn – finns i blodkärl, och när ADH aktiverar V1-receptorn sker vasokonstriktion
  • V2-receptorn – finns i njurarna, och när ADH aktiverar V2-receptorn sker en internalisering av aquaporiner i cellmembranet. Dessa skapar s.k ”vattenkanaler”, vilket kommer resultera i att kroppen återabsorberar mer vatten från uppsamlingsrören i njurarnas nefron.
  • V3-receptorn – finns i hypofysen, vid aktivering frisläpps ACTH (adrenokortikotropt hormon), prolaktin och endorfin

Central diabetes insipidus

När sjukdomen har sin underliggande orsak i hjärnan, kallas det för central diabetes insipidus. De vanligaste orsakerna är tumör eller skalltrauma. När sjukdomen orsakas av något centralt, så gör det att antidiuretiskt hormon inte produceras i tillräcklig mängd.

När insöndring av antidiuretiskt hormon inte sker, kommer V2-receptorerna i njurarna inte att ha någon ligand/agonist – vilket medför ökade urinmängder.

Behandling av central diabetes insipidus

Vid brist på antidiuretiskt hormon kan man tillföra detta via läkemedel. Detta finns som både tablett och nässpray. Då tillför man desmopressin, som är en syntetisk strukturanalog till antidiuretiskt hormon.

Nefrogen diabetes insipidus

När sjukdomen har sin underliggande orsak i njurarna, kallas det för nefrogen diabetes insipidus. Då saknar V2-receptorerna förmåga att låta antidiuretiskt hormon binda till receptorn, och således bildas in vattenkanaler med hjälp med membranproteinet aquaporin. Resultat blir ökade urinmängder, då ingen återabsorption av vatten sker i uppsamlingskanalen.

Litiuminducerad diabetes insipidus

Litium, som är ett grundämne, har länge använts för att behandling bipolär sjukdom på grund av sin stämningsstabiliserande effekt. En inte helt ovanlig biverkan (framförallt vid långvarig användning) är att V2-receptorerna tappar sin förmåga att binda antidiuretiskt hormon.

Infomeds film om läkemedlet litium:

Behandling av nefrogen diabetes insipidus

Vid nefrogen diabetes insipidus, råder det inte avsaknad på det antidiuretiskt hormonet – ADH, utan njurarna förmår inte reagera på hormonet. Alltså har desmopressin sällan/inte någon effekt.

I vissa fall är det möjligt med kostförändringar, såsom saltfattig kost och ökat vätskeintag. Det finns vissa läkemedel, varav det vanligaste är tiazid-diuretika. Paradoxalt nog kan detta diuretika hjälpa personer med nefrogen diabetes insipidus.

Om sjukdomen beror på medicinering av litium, kan man eventuellt justera dosen, eller helt seponera läkemedlet om det är möjligt. Alla läkemedelsförändringar ska hanteras av den behandlande läkaren.

Källor / Läs mer:

https://www.anaesthesiamcq.com/FluidBook/fl5_6.php

http://www.turkupetcentre.net/petanalysis/target_vasopressin.html

https://anesthesiology.pubs.asahq.org/article.aspx?articleid=1931294

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC532047/

https://pubs.niaaa.nih.gov/publications/arh21-1/84.pdf

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4743391/

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/26913870/

https://www.annualreviews.org/doi/full/10.1146/annurev.physiol.63.1.607

https://www.endo.fi/pa-svenska/diabetes-insipidus-eller-hypofys/

Läkemedel

Första-passagemetabolism & biotillgänglighet

Första-passagemetabolism innebär bl.a. leverns påverkan på läkemedel innan det når blodbanan. Det påverkas av flera faktorer såsom ålder, kön, sjukdomar och framförallt läkemedlets egenskaper.

  • Om du tar en morfintablett på 10 mg, så når bara 3 mg blodet (30 % biotillgänglighet).
  • Om du tar 50 mg av betablockeraren metoprolol, så når bara 25 mg blodet (50 % biotillgänglighet).

Detta förklaras av kroppens första-passagemetabolism.

Infomeds video om första-passagemetabolism och biotillgänglighet

Läkemedlets upptag i kroppen

När du tar ett läkemedel via munnen kommer det via kapillärer att absorberas (tas upp) från magsäck och tarm. Dessa kapillärer leder till den s.k portavenen (vena portae hepatis) som går till levern. När läkemedlet når levern kommer det att metaboliseras (d.v.s. ”göras om”) till en substans som är mer lätthanterlig för kroppen. Om läkemedelssubstansen är fettlöslig, kommer den t.ex att göras om till vattenlöslig molekyl som kroppen lättare kan göra sig av med (eliminera).

När levern har metaboliserat läkemedlet (via biotransformation) kommer det sedan att nå blodbanan. Det är först när läkemedlet når blodbanan som det kan utöva sin effekt.

Hur stor del av läkemedlet som metaboliseras via första-passagemetabolism är olika för alla substanser.

Biotillgänglighet

Den mängd läkemedel som når blodbanan i aktiv form, kallas för biotillgänglighet. Dvs om 20% av läkemedlet metaboliseras, har läkemedlet en biotillgänglighet på 80 %. Vissa läkemedel bryts ner fullständigt av levern, och har en biotillgänglighet på 0 %. I dessa fall behöver man administrera läkemedlet på annat sätt, t.ex via injektioner. Ett läkemedel som injiceras i blodbanan har alltid en biotillgänglighet på 100 %.

Ett exempel på läkemedel som genomgår en hög första-passagemetabolism är nitroglycering, biotillgängligheten är 1%. Därför ges nitroglycerin ofta sublingualt (under tungan, som en spray eller tablett), och kommer då att absorberas via munslemhinnans kapillärer och tar läkemedlet direkt till blodbanan. Då sker ingen första-passagemetabolism.

Cytokrom P-450 (CYP P-450)

En viktig del inom första-passagemetabolism är enzymerna i superfamiljen Cytokrom P-450. Det är enzymer som har till uppgift att förändra främmande substanser till substanser som är mer lätthanterliga och (oftast) mindre toxiska för kroppen.

P-glykoprotein

Förutom Cytokrom P450-enzymer spelar även p-glykoproteiner en viktig roll om hur mycket av substansen som kommer att nå blodbanan. P-glykoproteiner är ”pumpar” som sitter i tarmens epitelceller, och har till uppgift att skydda oss mot främmande substanser. P-glykoproteiner har förmågan att ”pumpa” tillbaka ämnen, till tarmen, och dessa kommer således inte ens att nå levern. Antalet p-glykoproteiner som finns i tarmepitelet varierar med ålder, kön och sjukdomar men också läkemedel vi tar, kan påverka antalet.

Källor / Läs mer:

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5256607/

https://sepia.unil.ch/pharmacology/index.php?id=86

https://chesterrep.openrepository.com/bitstream/handle/10034/620530/First%20pass%20metabolism.pdf?sequence=8&isAllowed=y

http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.901.8792&rep=rep1&type=pdf

https://janusinfo.se/beslutsstod/janusmedkonochgenus/genus/farmakologiskabegrepp.5.728c0e316219da8135e123f.html