Är i princip synonymt med parkinsonism. Parkinsons är just den sjukdom som orsakar extrapyramidala symtom i 70-80% av fallen.
Orsaker
Orsaken till extrapyramidala symtom (EPS) är en underfunktion av dopamin (signalsubstans). Vid Parkinsons beror det en degeneration av de dopaminproducerade cellerna i substantia nigra. Vid neuroleptikabehandling med EPS-biverkningar beror symtomen på en tillfällig blockad av dopaminreceptorer.
Andra, mindre vanliga, orsaker till att man får extra pyramidala symtom
Stroke
Tumörer
Skalltrauma
Lewy Body-demens
Encephalit.
Huvudsakliga extrapyramidala symtom
Tremor (darrningar/skakningar)
Rigiditet (hypertonus) (stelhet/muskelspänning)
Hypokinesi (rörelsehämmning)
Andra biverkningar vid neuroleptikabehandling, och symtom på EPS är
dystoni (ofrivilliga muskelsammandragningar)
akatisi (motorisk oro)
dyskinesi (ofrivilliga och osamordnade rörelser)
malignt neuroleptikasyndrom.
Amimi (nedsatt förmåga att göra ansiktsuttryck)
Ofrivilliga och rytmiska skakningar fram och tillbaka
Nedsatt förmåga att hålla balansen (obs fallrisk)
Behandling
EPS är ofta behandlingsbart. Vid neuroleptikabehandling kan man prova dosjustering, byte av preparat och/eller tillägg av mediciner som minskar biverkningar. Vid Parkinsons behandlar man med L-dopa/Levodopa som i kroppen omvandlas till dopamin. Även fysioterapi har god effekt och kan påverka livskvalitén positivt.
Litium har använts som medicin sedan mitten på 1800-talet, och det finns alltså lång erfarenhet och god evidens för Litium. Det används idag framförallt för behandling av bipolär sjukdom (mano-depressivitet). Litium kan förebygga depression och ges även som återfallsprofylax mot maniska episoder. Trots att Litium används som läkemedel under lång tid, är dess verkningsmekanism inte klarlagd.
Litium är ett grundämne, med nummer 3 i det periodiska systemet.
Terapeutiskt index
Litium har ett snävt terapeutiskt intervall, och är relativt svårinställt. Det är av denna anledning kan regelbundet kontrollerar serumkoncentrationen. Extra viktigt hos äldre personer då de ofta har nedsatt njurfunktion.
Ett snävt terapeutiskt intervall innebär att läkemedlet har en snäv säkerhetsmarginal. Skillnaden mellan ingen effekt, och toxisk effekt, är liten.
Flertalet läkemedel ökar Litiumets toxicitet, bl.a. NSAID och diuretika (vätskedrivande). Verkningsmekanismen för Litium är oklar. Kronisk förgiftning är den vanligaste formen av intoxikation vid Litiumbehandling, då stiger Litiumkoncentrationen i serum långsamt under en längre period. Akut förgiftning är mer ovanligt, ses vid suicidförsök.
0.5-0.9 mmol/l = Terapeutiskt intervall för de flesta patienter.
0.9-1.2 mmol/l = Behövs för behandling i enstaka fall.
> 1.2 mmol/l = Risk för intoxikation.
> 1,5 mmol/l = Risk för allvarliga symtom. Ev. dialys, symtom och njurfunktion avgör.
>3.0 mmol/l = Livshotande.
Symtom på litiumintoxikation
Lindrig till medelsvår förgiftning:
Gastro-intestinala-symtom
Illamående
Kräkningar
Diarré
Neurologiska symtom
Trötthet
Slöhet
Yrsel
Talsvårigheter
Ataxi
Nystagmus
Tremor
Rigiditet
Symtom från urinvägar/njurar
Polyuri
Polydipsi
Albuminuri
Glukosuri
Tubulär atrofi
Med ökande intoxikation ses även
Förvirring
Agitation
Delirium
Myoklonier
Försämrad njurfunktion
Behandling
Det som styr behandlingen är njurfunktionen, litiumkoncentrationen och kliniska tecken.
Att tidigt sätta in behandling för att påskynda eliminationen av Litium kan vara avgörande.Viktigt att dokumentera dosering, styrka, tidpunkt för intagna läkemedel.
Övervaka vitala parametrar (risk för cirkulationsstörning, arytmi, hypotension),
Ev. ventrikeltömning
Följ litiumkoncentration i blodet
Intravenös vätska (NaCl)
Följ urinmängd
Avsluta ev. diuretikabehandling
Ev. acidoskorrigering
Ev. dialys
Ev. respiratorbehandling
Obs, glöm ej: Finns risk för eventuell blandintox?
Patientinformation
Det är viktigt att patienten får information om hur en kronisk förgiftning kan undvika. Instruera patienten om att tillfälligt göra uppehåll med Litiummedicinering när det finns risk att patienten blir dehydrerad (uttorkad) – som vid t.ex feber, diarré och kräkningar.
Allt eftersom patienten blir äldre så uppstår biologiska ålderförändringar, såsom nedsatt njurfunktion. Detta kan föranleda dosjustering.
Det är inte ovanligt att patienter som använder Litium klagar över polydipsi (ökat vätskeintag) och polyuri (ökade urinmängder). Detta kan medföra att man behöver gå på toaletten nattetid, vilket hos äldre personer kan ge viss ökad fallrisk.
Ödem innebär närvaro av överflödig vätska i det interstitiella rummet.
Lokalt ödem
T.ex inflammationsreaktion, obstruktion av lymfkärl på grund av patologiska tillstånd (t.ex parasiter), venösa tromboser.
Generellt ödem
Innebär generellt ödem i hela kroppen. Kan bero på t.ex hjärtsvikt, leverproblem, rubbad elektrolytbalans, njurkomplikationer.
Varför får man ödem vid hjärtsjukdom
Vänsterkammarsvikt ger minskad kontraktionskraft → Leder till ett lågt arteriellt tryck → Minskad diures → Ökad blodvolym och ökat venöst återflöde → Hjärtat förmår inte pumpa ut den blodvolymen som kommer till det → Blodet stasas bakåt i lungvenerna → Ökat hydrostatiskt tryck och lungödem.
Varför får man ödem vid njursjukdom
Njursjukdom ger en störd elektrolytbalans och att stora serumproteiner (bl.a Albumin) kissas ut, vilket minskar det osmotiska trycket.
Varför får man ödem vid leversjukdom
Bl.a Albumin som är ett plasmaprotein bildas i levern. Vid nedsatt leverfunktion minskar Albuminhalten, vilket leder till ett minskat osmotiskt tryck.
Varför får man ödem vid inflammation
Inflammationen leder till en ökad permeabilitet i kapillärer (ökad CFC), vilket ger en ökning av det hydrostatiska trycket.
Andra orsaker kan vara tumörer, parasiter, kirurgiska ingrepp eller övrigt som påverkar det lymfatiska systemet.
Hydrostatiskt tryck
Det tryck som pressar vätska ut från blodbanan. (Faktorer som påverkar är vätskevolym i blodbanan, blodtryck och capillary filtration coefficient (CFC)).
Osmotiskt tryck
Den kraft som verkar för att kvarhålla vätska i blodkärlen. Kraften beror på antalet makromolekyler som finns i blodbanan.