Receptorer

Receptorer

Genom receptorer och kemiska budbärare kan kroppen koordinera funktioner av alla kroppens celler. Många läkemedel agerar som agonister eller antagonister på dessa receptorer.

En agonist binder på receptorn och utövar samma effekt som om den ”riktiga” (endogena) budbäraren.

En antagonist binder på receptorn men gör att effekten uteblir.

Många läkemedel har inte en känd verkningsmekanism, där man heller inte har identifierat receptorn. Detta föreligger framförallt vid läkemedel som verkar i det central nervsystemet (CNS). Med tanke på att de biljoner kontakter (synapser) som finns mellan nervcellerna i CNS och hjärnans komplexitet är det kanske inte så förvånande.

När en agonist binder till en receptor kan det cellulära svaret se väldigt olika, och på olika lång tid. Vissa bindningar ger snabbt svar, som t.ex i den synaptiska transmissionen, där ett cellulärt svar fås inom millisekunder.

Förändringar i cellen, eller cellens ”svar” kan också ta timmar, eller dagar, vilket är fallet när steroid- och sköldkörtelhormon binder till en receptor.

De fem stora receptorklasserna som gås igenom i denna artikel är:

  • G-protein-kopplade receptorer (GPCR)
  • Jonkanaler
  • Enzymer
  • Nukleära receptorer
  • Kinaskopplade receptorer

G-protein-kopplade receptorer (GPCR)

G-protein-kopplade receptorer (G-Protein Coupled Receptors) är membrandbundna, och fungerar som en signalomvandlare mellan cellens utsida och cellens insida, oftast via en kemisk transmittor. Proteinerna består av ca 300 – 500 aminosyror och uppbyggda av sju regioner som ligger inbäddade i cellmembranet. På grund av dess uppbyggnad kallas G-protein-kopplade receptorer även 7-transmembranreceptorer (7TM-receptorer). De kallas även för metabotropa receptorer.

G-protein-kopplade receptorer har en koppling till intracellulära guanosintrifosfat-bindande proteiner. Dessa kan starta katalyserande reaktioner och förstärka signalen som transmittormolekylen initierade. Detta kallas för ett ”second messenger”-system.

Läkemedel som binder till G-protein-kopplade receptorer är morfin, histaminantagonister, betablockare.

Exempel på receptorer som är G-protein-kopplade

  • Adrenoceptorer
  • Muskarina acetylkolinreceptorer

Jonkanaler

Jonkanaler är membranbundna receptorer, som reglerar jonbalansen. Dessa styr den elektriska spänning som råder mellan cellens in- och utsida, vilket kallas för spänningsreglerade jonkanaler. Jonkanaler är inkörsportar till cellen, som selektivt tillåter visa joner att passera.

Två viktiga typer av joner är ligandkopplade- och spänningsreglerade jonkanaler.

Exempel på receptorer som är jonakanaler:

  • GABAA-receptorer
  • Nikotina acetylkolin-receptorer

Ligandkopplade jonkanaler

Kanalen (”poren”) öppnar sig när en agonistmolekyl binder till jonkanalens receptor.

Spänningsreglerade jonkanaler

Kanalen (”poren”) öppnar sig beroende på förändringar i transmembranets potential.

När den elektriska spänningen minskar så öppnar sig jonkanalerna, och intar då en annan struktur. Då strömmar natriumjoner in, och förstärker spänningsminskningen. Detta leder i sin tur till att kanaler i närheten öppnar sig. Detta sker i en nervtråd, då en retning som en vågrörelse rör sig längs nervtråden. Detta kallas för aktionspotential.

För de spänningsreglerande jonkanalerna är det huvudsakligen katjonerna ‎Na+, Ka+ och Ca 2+ förändrar den elektriska spänningen.

Lokalbedövningsmedlet lidokain blockerar inträdet av Na+, och hindrar därmed nervimpulsens utbredning. Lidokain verkar alltså genom att stoppa aktionspotentialens fortplantning.

Det finns även jonkanaler som är ligandreglerade. Det betyder att att en ligand binder till en receptor, som får kanalen till att öppna sig (eller i mer sällsynta fall, stänga sig). Några transmittorsubstanser som reglerar jonkanaler är:

  • Acetylkolin (ACh)
  • Glutamat
  • ATP
  • Serotonin (5-HT3)

Gammaaminosmörsyra (GABA) och glycin kan öppna jonkanaler som leder Cl- in i cellen. Det finns även sträckningsreglerade (mekaniskt) reglerade jonkanaler som känner av rörelser.

Till storleken, är natriumkanaler de största och består av stora proteiner, ca 2000 aminosyror. Proteinet går fram och tillbaka genom cellmembranet och bilder en kanal (”por”) i mitten.

Till skillnad från de G-proteinkopplade receptorerna finns det för jonkanalerna färre selektiva farmakologiska preparat.

Enzymer

Enzymer som läkemedelsmål är viktiga i ett farmakologiskt perspektiv. Det absolut vanligaste är att läkemedel har en inhiberande (hämmande) effekt.

Flera viktiga läkemedel har enzymhämning som sin verkningsmekanism, framförallt läkemedel mot cancerceller och mikroorganismer. År 2016 klassificerades ca 10 – 15 % läkemedlen på den svenska marknaden som enzymhämmare.

Exempel på enzymhämmande läkemedel

  • Omeprazol
  • Metotrexat
  • Trimetoprim
  • Digoxin
  • Allopurinol
  • Aciklovir
  • Finasterid

Nukleära receptorer

Nukleära receptorer är intracellulära protein. Dvs, de är inte membranbundna. De är antingen belägna i cellens cytoplasma, eller i cellkärnan. För att en ligand ska kunna binda till en nukleär receptorn måste alltså liganden vara fettlöslig (lipofil) – för att kunna passera över cellmembranet.

Bland annat steroider kan bilda ett komplex med nukleära receptorer, som sedan transporteras in i cellkärnan och binds till en promotorregion på DNA för att modulera transkriptionen av DNA.

Även fettsyror och sköldkörtelhormon (tyroxin) binder till nukleära receptorer.

Kinaskopplade receptorer

Kinaskopplade receptorer finns som både cellmembranbundna receptorer, och intracellulära receptorer. Dessa receptorer är unika då de inte bara tar emot en signal från en kemisk budbärare, utan även fungerar som ett enzym.

De kinaskopplade receptorer som finns i cellmembranen binder ett protein, inte sällan ett protein som reglerar metabolismen, som t.ex insulin, NGF (nerve growth factor) och tillväxthormon. Detta protein binder till en extracellulär proteindomän som står i förbindelse med en intracellulär domän.

När en ligand binder på receptorns bindningsställe (på den extracellulära domänen) sker en fosforylering av aminosyror (vanligtvis tyrosin) på den intracellulära domänen. Denna fosforylering sätter igång en kaskad av signalering som leder till gentranskription. Denna intracellulära domän fäster fosfatgrupper på båda sig självt, och andra proteiner och fungerar som ett fosforylerande protein (kinas).

Exempel på receptorer som är kinaskopplade:

  • Cytokin-receptorer
  • Insulin
  • Tillväxtfaktorer

Det finns framförallt tre typer av kinaskopplade receptorer

  • Tyrosinkinaskopplade receptorer
    En majoritet av våra tillväxt-receptorer är TKR.
  • Serin/Threonin-kinas-receptorer
    Fosforylerar specifika seriner och threoniner
  • Guanylyl-cyklas-receptorer
    Enzymer som syntetiserar cGMP till GTP.

En del kinaskopplade receptorer har ingen direkt koppling till receptorer på cellens utsida.

Mutationer i kinas-enzymer kan kraftigt påverka regleringen av celldelningen, och även processer till immunförsvaret. Sedan 2000-talet är kinaser de vanligaste målproteinerna för nya cancerläkemedel. Dessa nya läkemedel verkar oftast som kinasinhibitorer.

Källor / läs mer:

https://en.wikipedia.org/wiki/Receptor_tyrosine_kinase

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2914105/

https://www.researchgate.net/profile/Ronald_Evans2/publication/235233900_Nuclear_Receptors_and_Lipid_Physiology_Opening_the_X-Files/links/0046353bece6feb0fc000000/Nuclear-Receptors-and-Lipid-Physiology-Opening-the-X-Files.pdf

Läkemedelsnamn

Läkemedelsnamn

När ett läkemedelsföretag prövar ett läkemedel hos Läkemedelsverket för godkännande, föreslår läkemedelsföretaget samtidigt ett varumärkesnamn.

Varumärkesnamn / Produktnamn

Varumärkesnamn skrivs alltid med stor begynnelsebokstav. Ibland ses även ®-symbolen. ® visar att varumärket är registrerat. Varumärkesnamnet kallas också för produktnamn eller handelsnamn. Alvedon och Panodil är exempel på varumärkesnamn som båda innehåller paracetamol.

När ett läkemedelsföretag får ett godkänt läkemedel får företaget patent på det, i ett bestämt antal år. Det är först när patentet löpt ut som generiska läkemedel får säljas. Dessa generiska läkemedel kallas ofta för kopior.

Generiskt namn

Ett läkemedels generiska namn bestäms av en särskild kommitté inom WHO (Världshälsoorganisationen) enligt INN (International Non-Proprietary Names). Det generiska namnet är ofta sammansatt utifrån stavelser i det kemiska namnet. Ett generiskt läkemedel innehåller samma aktiva substans som originalläkemedlet. Det generiska namnet ersätter ofta de (för vanliga människor) obegripliga kemiska namnen. Ett generika kan se annorlunda ut än originalläkemedlet, och innehålla andra tillsatser. Men det innehåller alltid samma aktiva substans, i lika stor mängd.

T.ex är det generiska namnet bendroflumetiazid sammansatt utifrån det kemiska namnet 3-bensyl-7-sulfamoyl-6-trifluormetyl-3,4-dihydro-1,2,4-bensotiadiazin-1,1-dioxid.

För att markera vilken läkemedelsgrupp ett visst ämne tillhör, så använder man ofta fasta stavelser.

Exempel på stavelser som visar vilken läkemedelsgrupp det tillhör:

LäkemedelsgruppStavelseExempel
Analgetikum-adoltramadol
Kalciumantagonist-dipinnikardipin
Lokalbedövande-kainlidokain
Tetracyklinderivat-cyklindoxycyklin
Penicillin-cillinflukloxacillin
Bensodiazepin-azepamoxazepam
Betablockerare-ololatenolol
ACE-hämmare-pril/prilatlisinopril

Kemiskt namn

Ett läkemedels kemiska namn är ofta komplicerat, och beskriver hur molekylen är uppbygd. Alvedon (generiskt namn: paracetamol) har det kemiska namnet N-Acetyl-p-aminofenol.

Diklofenak har det kemiska namnet [o-(2,6-Dikloroanilino)fenyl]ättiksyra

Morfin har det kemiska namnet (5R,S)-4,5-Epoxi-17-metyl-7-morfinen-3,6-diol

Diazepam har det kemiska namnet 5-Fenyl-7-kloro-1-metyl-1H-1,4-bensodiazepin-2(3H)-on

Exempel på läkemedelsnamn

Varumärkesnamn: Alvedon
Generiskt namn: paracetamol
Kemiskt namn: N-Acetyl-p-aminofenol

Varumärkesnamn: Atromidin
Generiskt namn: klofibrat
Kemiskt namn: klorofenoxyisobutyrat

Källor / Läs mer

https://lakemedelsboken.se/kapitel/regelverket_och_it-stod/godkannande_av_lakemedel.html

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2004-103-14_200410315.pdf

https://www.1177.se/Kronoberg/behandling–hjalpmedel/behandling-med-lakemedel/om-lakemedel/vad-ar-lakemedel/

https://www.generikaforeningen.se/faq-items/vad-ar-generika/
RNA-SARS-COV2

Remdesivir & SARS-CoV-2

SARS-CoV-2

SARS-CoV-2 har proteiner på cellytan som kallas för S-protein. S-proteinerna möjliggör att SARS-CoV-2-viruset kan binda på ACE-2-receptorer på värdcellens cellyta, och tar sig in i värdcellen genom endocytos. När SARS-CoV-2 är inuti cellen så frisläpper det sitt virus-RNA som i sin tur kapar värdcellens proteinsyntes. Värdcellen kommer då att producera SARS-CoV-2’s RNA med hjälp av enzymet RDRP (RNA-beroende RNA-polymeras). På så sätt skapas mer SARS-CoV-2-RNA.

Hur fungerar Remdesivir?

Remdesivir är ett s.k antiviralt läkemedel, och är en prodrug till GS-441524. En prodrug är ett läkemedel som i sig, är inaktivt, men blir aktivt när det har metaboliserats.

GS-441524 är den aktiva metaboliten till Remdesivir. GS-441524 är en adenosinanalog. Vilket betyder att det ser ut, och beter sig, som adenosin, men är det inte.

Adenosin är en av byggstenarna som används av cellen för att producera RNA och DNA. GS-441524 kommer att användas i proteinsyntesen av RDRP, istället för adenosin, vilket kommer att skapa defekt RNA. På så sätt upphör produktionen av SARS-CoV-2-RNA.

Inuti cellen finns dock 3´-5´exoribonukleas (ExoN) som kan ”laga” RDRP. ExoN kan då motverka Remdesivirs antivirala effekt, genom att återställa syntetisering av korrekt SARS-CoV-2-RNA.

Läkemedel som omöjliggör ExoNs funktion och som ges tillsammans med Remdesivir har större möjlighet att minska virusets replikation.

Remdesivir användes utan större framgång för att behandla ebola-virus. Remdesivir ges alltid intravenöst.

Nukletid-baser som används som byggstenar i RNA

  • Adenin
  • Guanin
  • Cytosin
  • Urasil

Biverkningar

Illamående, kräkningar, förhöjning av leverenzymer (kan ge skada på levern)

Observera att en del studieresultat bygger på in vitro-tester, samt att mer forskning krävs för att påvisa Remdesivirs effektivitet.

Källor / Läs mer

https://www.nature.com/articles/s41422-020-0282-0?fbclid=IwAR3c5iy9h65X1cnkrL6i6fJcWwi0ygN1LtI67SkcgREM4DyxxAcPauRuf5w

https://mbio.asm.org/content/mbio/9/2/e00221-18.full.pdf

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2352771420300380

Sublingual Infomed Youtube

Sublingual administrering

Sublingual administrering innebär att man tillför ett läkemedel ”under tungan”. Detta kan vara i form av munsönderfallande tablett eller spray, som man sprayar under tungan.

Under tungan har vi rikligt med blodkärl, och läkemedel med rätt egenskaper kan passera från munslemhinnan till venerna under tungan. För att ett läkemedel ska kunna passera över slemhinnan krävs det en något högre fettlöslighet än om läkemedlet ska tas upp från kapillärerna i mag-tarm-slemhinnan.

Infomeds video om sublingual administrering

Från mun till cirkulation

När läkemedlet absorberas från munslemhinnan till venerna under tungan, så transporteras läkemedlet via inre halsvenen (vena jugularis interna), till den övre hålvenen (vena cava superior) för att sedan nå den systemiska cirkulationen.

Ingen första-passagemetabolism

I och med att läkemedlet absorberas direkt till den systemiska cirkulationen kommer ingen första-passagemetabolism att ske.

första-passagemetabolism är leverns påverkan på läkemedel, som absorberas via mag-tarm-kanalen. Denna påverkan på läkemedlet, via levern, gör att en stor del av läkemedelssubstansen blir ”förändrad”, och ofta inaktiv.

Infomeds video om första-passagemetabolism & biotillgänglighet

Fördelar med sublingual administrering

  • Smärtfritt
  • Ingen första-passagemetabolism
  • Eftersom ingen första-passagemetabolism sker, så får läkemedlet en högre biotillgänglighet, det vill säga att läkemedlet når blodbanan i oförändrad form. Då kan man ge lägre doser, vilket kan minska risken för biverkningar.
  • En snabbt insättande effekt
  • För personer med ät- och sväljsvårigheter (dysfagi) är det en fördel, då läkemedlet varken behöver tuggas eller sväljas.
  • Enkelt

Nackdelar med sublingual administrering

  • Kräver samarbete
  • Rökning orsakar vasokonstriktion (blodkärlen drar ihop sig), vilket medför att läkemedelsupptaget från munslemhinnan kan minska.

Nitroglycerin

Ett läkemedel som man vanligtvis administrerar sublingualt är nitroglycerin. Det är ett akutläkemedel som ges vid kärlkramp, och minskar då hjärtats påfrestning. Det absorberas snabbt sublingualt, och har effekt inom 1-2 minuter.

Källor / Läs mer:

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0168365914003861

https://www.researchgate.net/profile/Puja_Saha5/publication/321060187_SUBLINGUAL_DRUG_DELIVERY_AN_INDICATION_OF_POTENTIAL_ALTERNATIVE_ROUTE/links/5a240ef0a6fdcc8e8668eb05/SUBLINGUAL-DRUG-DELIVERY-AN-INDICATION-OF-POTENTIAL-ALTERNATIVE-ROUTE.pdf

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4406949/

https://innovareacademics.in/journal/ijpps/Vol3Suppl2/1092.pdf

Läkemedel

Första-passagemetabolism & biotillgänglighet

Första-passagemetabolism innebär bl.a. leverns påverkan på läkemedel innan det når blodbanan. Det påverkas av flera faktorer såsom ålder, kön, sjukdomar och framförallt läkemedlets egenskaper.

  • Om du tar en morfintablett på 10 mg, så når bara 3 mg blodet (30 % biotillgänglighet).
  • Om du tar 50 mg av betablockeraren metoprolol, så når bara 25 mg blodet (50 % biotillgänglighet).

Detta förklaras av kroppens första-passagemetabolism.

Infomeds video om första-passagemetabolism och biotillgänglighet

Läkemedlets upptag i kroppen

När du tar ett läkemedel via munnen kommer det via kapillärer att absorberas (tas upp) från magsäck och tarm. Dessa kapillärer leder till den s.k portavenen (vena portae hepatis) som går till levern. När läkemedlet når levern kommer det att metaboliseras (d.v.s. ”göras om”) till en substans som är mer lätthanterlig för kroppen. Om läkemedelssubstansen är fettlöslig, kommer den t.ex att göras om till vattenlöslig molekyl som kroppen lättare kan göra sig av med (eliminera).

När levern har metaboliserat läkemedlet (via biotransformation) kommer det sedan att nå blodbanan. Det är först när läkemedlet når blodbanan som det kan utöva sin effekt.

Hur stor del av läkemedlet som metaboliseras via första-passagemetabolism är olika för alla substanser.

Biotillgänglighet

Den mängd läkemedel som når blodbanan i aktiv form, kallas för biotillgänglighet. Dvs om 20% av läkemedlet metaboliseras, har läkemedlet en biotillgänglighet på 80 %. Vissa läkemedel bryts ner fullständigt av levern, och har en biotillgänglighet på 0 %. I dessa fall behöver man administrera läkemedlet på annat sätt, t.ex via injektioner. Ett läkemedel som injiceras i blodbanan har alltid en biotillgänglighet på 100 %.

Ett exempel på läkemedel som genomgår en hög första-passagemetabolism är nitroglycering, biotillgängligheten är 1%. Därför ges nitroglycerin ofta sublingualt (under tungan, som en spray eller tablett), och kommer då att absorberas via munslemhinnans kapillärer och tar läkemedlet direkt till blodbanan. Då sker ingen första-passagemetabolism.

Cytokrom P-450 (CYP P-450)

En viktig del inom första-passagemetabolism är enzymerna i superfamiljen Cytokrom P-450. Det är enzymer som har till uppgift att förändra främmande substanser till substanser som är mer lätthanterliga och (oftast) mindre toxiska för kroppen.

P-glykoprotein

Förutom Cytokrom P450-enzymer spelar även p-glykoproteiner en viktig roll om hur mycket av substansen som kommer att nå blodbanan. P-glykoproteiner är ”pumpar” som sitter i tarmens epitelceller, och har till uppgift att skydda oss mot främmande substanser. P-glykoproteiner har förmågan att ”pumpa” tillbaka ämnen, till tarmen, och dessa kommer således inte ens att nå levern. Antalet p-glykoproteiner som finns i tarmepitelet varierar med ålder, kön och sjukdomar men också läkemedel vi tar, kan påverka antalet.

Källor / Läs mer:

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5256607/

https://sepia.unil.ch/pharmacology/index.php?id=86

https://chesterrep.openrepository.com/bitstream/handle/10034/620530/First%20pass%20metabolism.pdf?sequence=8&isAllowed=y

http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.901.8792&rep=rep1&type=pdf

https://janusinfo.se/beslutsstod/janusmedkonochgenus/genus/farmakologiskabegrepp.5.728c0e316219da8135e123f.html

Johannesört (Hypericum perforatum)

Johannesört (Hypericum perforatum) har en lång historia inom traditionell medicin mot att behandla tillstånd som; bakteriella och virala infektioner, sjukdomar i luftvägar, sår, magsår och inflammation. Johannesört är ett av de mest använda preparaten av naturläkemedel i världen. Den vanligaste anledning till att man använder johannesört är dock mild till måttlig depression.

Johannesört innehåller vanligtvis fler än 10 biologiskt aktiva substanser, varav några är hypericin, hyperforin och flavonoider.

Biverkningar som rapporterats vid användning av johannesört är:

  • Magbesvär
  • Hudbesvär
  • Oro
  • Yrsel
  • Fototoxicitet (extrem känslighet mot solljus)

Johannesört vid depression

Flera kliniska studier har visat att Johannesört har likvärdig effekt som syntetiska antidepressiva läkemedel vid depression. En meta-analys visade att Johannesört och SSRI-preparat är likvärdigt effektiva i att behandla mild till måttlig depression. I studien framkom även att Johannesört har färre biverkningar än SSRI, vilket leder till att färre avbryter sin behandling.

Studier har visat att johannesört har; antiinflammatoriska, anticarcinogena, antimikrobiella och antioxidanta egenskaper.

Stora variationer av den farmakologiska sammansättningen

När man studerade den farmakologiska sammansättningen av johannesört såg man att kvalitén varierade mycket mellan olika fabrikat. Det är en konsekvens av att tillverkarna använder olika extraktionsprocesser. Detta gör det svårt för konsumenten att både dosera, och utvärdera effekten av sitt naturläkemedel.

En studie som utfördes i Tyskland, analyserade 33 olika preparat av johannesört och såg att mängden hypericin varierade mellan < 0,5 mg per enhet, till 13 mg per enhet. I en annan studie skiljde mängden hypericin mellan 0 % till 6 %.

Allvarliga läkemedelsinteraktioner

Det är sedan länge känt att johannesört signifikant interagerar med många läkemedel, främst genom att inducera metabolismen av flera andra läkemedel, bland annat:

Johannesört påverkar läkemedelsnedbrytande enzymer

När ett läkemedel interagerar med andra preparat genom att ”inducera” metabolismen innebär detta att kroppens förmåga att bryta ner läkemedlen ökar. Konsekvensen blir en lägre koncentration av den aktiva substansen, och således minskad eller utebliven effekt. Johannesört är en potent inducerare av enzymet CYP3A4.

Naturläkemedel som innehåller johannesört (Hypericum perforatum) bör inte användas under behandling med Mini-Pe, eftersom detta potentiellt kan leda till att den antikonceptionella effekten går förlorad. Genombrottsblödningar och oplanerade graviditeter har rapporterats. Detta beror på att johannesört inducerar läkemedelsmetaboliserande enzym. Den inducerande effekten kan kvarstå i åtminstone 2 veckor efter avslutad behandling med johannesört.

https://www.fass.se/LIF/product?userType=0&nplId=19720310000030

Läs mer: Vad är en läkemedelsinteraktion? (farmakologi.nu)

Förändrar upptaget av andra läkemedel i tarmen

Johannesört ökar förekomsten av P-glykoproteiner (P-gp), vilket är en typ av transportör i vissa cellers membran. P-glykoproteiner finns framförallt i membranen på celler i tarm, njurar, lever, hjärna och moderkaka. P-gp ”pumpar”/transporterar läkemedel ur kroppen, och en förändring av dess aktivitet kan därför få stora konsekvenser på läkemedelsupptaget och effekt.

Johannesört är ett naturläkemedel som kräver särskild noggrannhet när det förskrivs på grund av dess farmakologiska mekanismer och dess potential att interagera med andra läkemedel.

Naturläkemedel, varken ”naturligt” eller ofarligt.

Många uppfattar inte naturläkemedel som läkemedel, utan tror att användande av dessa är ofarligt och kan ses som ett tillägg till en hälsosam diet. Men faktum är att det är förenat med risker att äta naturläkemedel, något som sällan framgår i dess marknadsföring.

Vågar du blanda?

Var nyfiken. Tänk kritiskt. Kunskap är makt.

Våga fråga

Som vårdgivare är det viktigt att du frågar din patient om denne äter naturläkemedel.

Som patient är det viktigt att du informerar din läkare om du äter naturläkemedel. Är du osäker på om du kan kombinera dina konventionella läkemedel med naturläkemedel? Våga fråga.

Källor / Läs mer:

https://discovery.ucl.ac.uk/id/eprint/10044073/1/Booker_-et-al-SJWProducts-30.03.2017%20DAF_FSTBFINAL.pdf

https://onlinelibrary.wiley.com/doi/pdf/10.1111/jphp.12858

https://www.researchgate.net/profile/Tarun_Belwal/publication/328215651_St_John%27s_Wort_Hypericum_perforatum/links/5bfe10ffa6fdcc35428cac6f/St-Johns-Wort-Hypericum-perforatum.pdf

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4946846/

https://rubatosis.org/journals/index.php/ijrpps/article/download/7/7,

https://www.researchgate.net/profile/Neha_Sharma61/publication/335420754_ST_JOHN’S_WORT_MINI_REVIEW/links/5d64d8b492851c619d783312/ST-JOHNS-WORT-MINI-REVIEW.pdf

https://fof.se/tidning/2002/5/artikel/johannesort-hjalper-inte-mot-depression

https://www.fass.se/LIF/product?userType=0&nplId=20090224000669

https://stud.epsilon.slu.se/5483/7/linderholt_c_130424.pdf

Histamin

Antihistamin

Histamin är både ett signalsubstansämne, och ett hormon, och finns i praktiskt taget alla vävnader i kroppen, framförallt i lungor, hud och gastrointestinal-trakten.

Man talar ofta om histaminfrisläppning, i samband med allergiska reaktioner, såsom vid pälsdjur- och födoämnesallergi. Histamin frisläpps från mastceller och basofila vita blodceller.

Vid en skada på kroppen frisläpps histamin, som då binder till H1-receptorer på blodkärlens endotelceller. Detta leder till vasodilatation och ökad kärlgenomsläpplighet (permeabilitet)

Histamin aktiverar H1- och H2-receptorer

Aktivering av H1-receptorer ger

  • Lokal vasodilatation
  • Ökad kapillär permeabilitet (rodnad, svullnad)
  • Bronkokonstriktion
  • Aktivering av nervfibrer (klåda, smärta)

Aktivering av H2-receptorer ger

  • Ökar parietalcellens saltsyraproduktion i magen

Hur fungerar antihistaminer?

H1-antagonister

De klassiska H1-antagonisterna påverkar inte bildandet av histamin, utan minskar det receptormedierande svaret.

H1-antagonister blockerar inte bara H1 utan även acetylkolinreceptorer i det centrala nervsystemet (och har en antikolinergisk effekt) och används vid

  • Allergisk rinit, urtikarie
  • Åksjuka (Den CNS-deprimerande effekten ger en antiemetisk effekt)
  • Sedation, den sedativa effekten beror på blockering av histaminreceptorer i hjärnan, där histamin används för att reglera vår vakenhetsgrad.

På grund av av den parasympatolytiska effekten av H1-antagonister är xerostomi (muntorrhet) en vanlig biverkan.

H2-antagonister

H2-antagonister tillhör den s.k ”andra generations antihistaminer”, där exempel på läkemedel är claritin, loratidine och cetirizine. Dessa substanser är mindre lättlösliga än ”första generationens antihistaminer” – vilket gör att dessa ej passerar blod-hjärnbarriären. Detta gör att den antikolinerga effekten uteblir, och man får inte den sedering som man får vid H1-antagonister.

Selektiva H2-antagonister kan användas vid GERD (gastoesofagal reflux disorder), då dessa minskar saltsyrautsöndringen. Exempel på fler användningsområden är allergisk rinit, åksjuka, rörelseinducerat illamående, ångest, oro, sömnproblem.

Betablockerare

Betablockerare = β-adrenoceptor antagonister.
Betareceptorer finns ffa på hjärtat (β1) och lungorna (β2). Betablockerar påverkar hjärtat och lungorna genom att blockera adrenerga receptorer. Även om vissa betablockerare är selektiva för just β1-receptorer (Atenolol, Metoprolol, Esmolol t.ex) har de en viss beta-2-antagonistisk effekt -> bronkokonstriktion. Därför krävs försiktighet vid förskrivning av betablockerare till astmatiker och personer med emfysem eller kronisk bronkit.

Ex. på användningsområden
Angina pectoris, hjärtinfarkt, arrytmier, hjärtsvikt, hypertoni, glaukom (t.ex ögondr. innehållande timolol.), tyreotoxikos, nervositet, migränprofylax, benign essentiell tremor.

Betablockerare kan även maskera symtom på hypoglykemi: tremor, takykardi och nervositet.

Metformin

Metformin (antidiabetikum) är antihyperglykemiskt. Det verkar genom att minska glukosfrisättning från levern samt ökar det perifera upptaget av glukos. Detta gör att det är inte möjligt att drabbas av hypoglykemi pga metformin.

Då metformin är njurskadlig i för höga koncentrationer bör den sättas ut när det föreligger risk för uttorkning, vid t.ex hög feber, kräkningar, diarrér. Återinsättes när patienten tillfrisknat.

Metformin skall sättas ut ett dygn innan intravenös kontrastmedel skall användas vid röntgen. Metformin återinsättes när kreatininvärdet kontrollerats. Kreatininvärdet bör vara < 135 för män, och < 110 för kvinnor.

Exempel på vanliga biverkningar är: Smakförändringar. GI-störningar (illamående, kräkningar, diarrér, buksmärta, aptitlöshet).


NSAID-utlöst hjärtsvikt

NSAID (non-steroid antiinflammatory drugs) verkar genom en ickeselektiv hämning av enzymet cyklooxygenas (COX). Det är cyklooxygenas som ovandlar arakidonsyra till prostaglandiner.

Patienter med latent hjärtsvikt är i hög grad beroende av njurprostaglandiner för att kunna upprätthålla en njurgenomblödning på normal nivå. ASA (acetylsalicylsyra) och NSAID sänker således även prostaglandinnivåerna i njuren vilket kan leda till natrium- och vattenretention och därmed hjärtsvikt.

Prostaglandinhämningen kan även leda till ökad perifer kärltonus och minskad genomblödning i bl.a. hjärnan, därav ev. biverkningar som t.ex konfusion och hallucinos.

NSAID ger även skador på ventrikelslemhinnan samt påverkar trombocyterna.

Symtom

Samma symtom som vid manifest hjärtsvikt. Trötthet, ökad andfåddhet, ökad puls, andnöd och hosta på natten, ödem.

Behandling

Utsättning av NSAID. Noggrann övervakning. Följ Kreatininvärde.