Diabetes Insipidus

Diabetes insipidus är en ovanlig endokrinologisk sjukdom och orsakas av en störning i antingen centrala nervsystemet (central diabetes insipidus), eller i njurarna (nefrogren diabetes insipidus). Oavsett bakomliggande orsak så ger sjukdomen onormalt ökade urinmängder, mellan 3 och 20 liter per dygn.

I hypotalamus, i hjärnan, produceras antidiuretiskt hormon (ADH), som också kallas vasopressin. När hypotalamus får signaler från kroppen om att vätskemängden är låg, kommer den via hypofysen insöndra antidiuretiskt hormon i blodet.

Infomeds video om diabetes insipidus

Antidiuretiskt hormon (ADH)

Det antidiuretiska hormonet, som också kallas vasopressin, binder på flera receptorer i kroppen. V1- och V2-receptorerna är de vanligaste.

V1-receptorn – finns i blodkärl, och när ADH aktiverar V1-receptorn sker vasokonstriktion
V2-receptorn – finns i njurarna, och när ADH aktiverar V2-receptorn sker en internalisering av aquaporiner i cellmembranet. Dessa skapar s.k ”vattenkanaler”, vilket kommer resultera i att kroppen återabsorberar mer vatten från uppsamlingsrören i njurarnas nefron.
V3-receptorn – finns i hypofysen, vid aktivering frisläpps ACTH (adrenokortikotropt hormon), prolaktin och endorfin

Central diabetes insipidus

När sjukdomen har sin underliggande orsak i hjärnan, kallas det för central diabetes insipidus. De vanligaste orsakerna är tumör eller skalltrauma. När sjukdomen orsakas av något centralt, så gör det att antidiuretiskt hormon inte produceras i tillräcklig mängd.

När insöndring av antidiuretiskt hormon inte sker, kommer V2-receptorerna i njurarna inte att ha någon ligand/agonist – vilket medför ökade urinmängder.

Behandling av central diabetes insipidus

Vid brist på antidiuretiskt hormon kan man tillföra detta via läkemedel. Detta finns som både tablett och nässpray. Då tillför man desmopressin, som är en syntetisk strukturanalog till antidiuretiskt hormon.

Nefrogen diabetes insipidus

När sjukdomen har sin underliggande orsak i njurarna, kallas det för nefrogen diabetes insipidus. Då saknar V2-receptorerna förmåga att låta antidiuretiskt hormon binda till receptorn, och således bildas in vattenkanaler med hjälp med membranproteinet aquaporin. Resultat blir ökade urinmängder, då ingen återabsorption av vatten sker i uppsamlingskanalen.

Litiuminducerad diabetes insipidus

Litium, som är ett grundämne, har länge använts för att behandling bipolär sjukdom på grund av sin stämningsstabiliserande effekt. En inte helt ovanlig biverkan (framförallt vid långvarig användning) är att V2-receptorerna tappar sin förmåga att binda antidiuretiskt hormon.

Infomeds film om läkemedlet litium:

Behandling av nefrogen diabetes insipidus

Vid nefrogen diabetes insipidus, råder det inte avsaknad på det antidiuretiskt hormonet – ADH, utan njurarna förmår inte reagera på hormonet. Alltså har desmopressin sällan/inte någon effekt.

I vissa fall är det möjligt med kostförändringar, såsom saltfattig kost och ökat vätskeintag. Det finns vissa läkemedel, varav det vanligaste är tiazid-diuretika. Paradoxalt nog kan detta diuretika hjälpa personer med nefrogen diabetes insipidus.

Om sjukdomen beror på medicinering av litium, kan man eventuellt justera dosen, eller helt seponera läkemedlet om det är möjligt. Alla läkemedelsförändringar ska hanteras av den behandlande läkaren.